Eländes elände...
Hej på er!
Idag har det varit en riktigt trist och annorlunda dag... Det började med att min mamma i morse ringde till min mobil. Hon berättade med både orolig och bestört stämma att pappa, efter ett tags smärta och trötthet, nu hade blivit tvungen att åka in till akuten på Näl. Han har ett ben som svullnat upp kraftigt de senaste veckorna. Till detta har han också både fått problem med prostatan, kräkningar och kraftig trötthet. Denna trötthet gör att min f.d. fartiga pappa nuförtiden har fullt upp med att ta sig framåt överhuvudtaget. Visst, han börjar bli ordentligt gammal nu, men det känns verkligen inte roligare för det! För bara ett kort tag sedan var han utan bekymmer ute och promenerade på stan när andan föll på. Han kördes per taxi till Uddevalla sjukhus där han direkt las in och ett helt batteri provtagningar påbörjades. När mamma, Anna och jag kom för att besöka honom märktes en tydlig oro hos honom. Att han tror (vet?) att det den här gången är något riktigt allvarligt fel på honom, gick inte att ta miste på! Utan att han sagt ordet, så kändes det att han är rädd för att ha fått cancer av något slag... Jag upplevde att han har en tydlig dödsångest och när vi så småningom lämnade honom på salen för att åka hemåt så märkes ett tydligt darr på läpparna och ögonen blänkte på ett ovanligt sätt...
Det är otroligt svårt att inte beröras av att någon som står en riktigt nära är ordentligt sjuk! Det tycker i alla fall jag! Jag följde med min mamma upp i deras lägenhet när vi kom hem, samtidigt som Anna åkte och handlade åt dem. (Varför skriver jag "dem", när det i själva verket "bara" är åt min mamma Anna handlar?). Min mamma började ganska omgående att prata i termer som: "vad händer om pappa inte kommer hem mer? Då kan jag inte bo kvar här"!... Det kändes verkligen inte roligt och det går liksom inte att släppa tankarna på hur mamma ska komma att klara av livet på egen hand, om pappa inte fixar denna tuffa match! Vi gjorde upp en "besöksordning" för veckan som kommer. Måndag och onsdag åker vi och hälsar på honom, tisdag och torsdag är det min bror som får sköta den biten.
När mamma satte sig ner och Anna hade åkt för att handla, började hon prata om att livet inte alltid varit så snällt mot henne. Hon berättade saker som jag, trots min "aktningsvärda" ålder, inte hade en aning om. Det hela slutade med att hon också blev ordentligt ledsen. En blandning av oro för pappa och sorg för sina egna sjukdomstillstånd tidigare i livet, när jag bara var en liten, liten pojkvasker, var antagligen utlösande faktorer till dessa känslosamma yttringar... Detta samtal mellan mor och son, bidrog inte heller på något sätt till att denna söndag den 23 maj 2010 steg i popularitet, det kan jag lova!
Dagens låt:
Dagens klokord: Blod är alltid tjockare än vatten...
Dagens avslut: Trist att behöva avsluta veckans inläggshop med ett sånt här "eländes elände-inlägg". Ha det.
Idag har det varit en riktigt trist och annorlunda dag... Det började med att min mamma i morse ringde till min mobil. Hon berättade med både orolig och bestört stämma att pappa, efter ett tags smärta och trötthet, nu hade blivit tvungen att åka in till akuten på Näl. Han har ett ben som svullnat upp kraftigt de senaste veckorna. Till detta har han också både fått problem med prostatan, kräkningar och kraftig trötthet. Denna trötthet gör att min f.d. fartiga pappa nuförtiden har fullt upp med att ta sig framåt överhuvudtaget. Visst, han börjar bli ordentligt gammal nu, men det känns verkligen inte roligare för det! För bara ett kort tag sedan var han utan bekymmer ute och promenerade på stan när andan föll på. Han kördes per taxi till Uddevalla sjukhus där han direkt las in och ett helt batteri provtagningar påbörjades. När mamma, Anna och jag kom för att besöka honom märktes en tydlig oro hos honom. Att han tror (vet?) att det den här gången är något riktigt allvarligt fel på honom, gick inte att ta miste på! Utan att han sagt ordet, så kändes det att han är rädd för att ha fått cancer av något slag... Jag upplevde att han har en tydlig dödsångest och när vi så småningom lämnade honom på salen för att åka hemåt så märkes ett tydligt darr på läpparna och ögonen blänkte på ett ovanligt sätt...
Det är otroligt svårt att inte beröras av att någon som står en riktigt nära är ordentligt sjuk! Det tycker i alla fall jag! Jag följde med min mamma upp i deras lägenhet när vi kom hem, samtidigt som Anna åkte och handlade åt dem. (Varför skriver jag "dem", när det i själva verket "bara" är åt min mamma Anna handlar?). Min mamma började ganska omgående att prata i termer som: "vad händer om pappa inte kommer hem mer? Då kan jag inte bo kvar här"!... Det kändes verkligen inte roligt och det går liksom inte att släppa tankarna på hur mamma ska komma att klara av livet på egen hand, om pappa inte fixar denna tuffa match! Vi gjorde upp en "besöksordning" för veckan som kommer. Måndag och onsdag åker vi och hälsar på honom, tisdag och torsdag är det min bror som får sköta den biten.
När mamma satte sig ner och Anna hade åkt för att handla, började hon prata om att livet inte alltid varit så snällt mot henne. Hon berättade saker som jag, trots min "aktningsvärda" ålder, inte hade en aning om. Det hela slutade med att hon också blev ordentligt ledsen. En blandning av oro för pappa och sorg för sina egna sjukdomstillstånd tidigare i livet, när jag bara var en liten, liten pojkvasker, var antagligen utlösande faktorer till dessa känslosamma yttringar... Detta samtal mellan mor och son, bidrog inte heller på något sätt till att denna söndag den 23 maj 2010 steg i popularitet, det kan jag lova!
Dagens låt:
Dagens klokord: Blod är alltid tjockare än vatten...
Dagens avslut: Trist att behöva avsluta veckans inläggshop med ett sånt här "eländes elände-inlägg". Ha det.
Kommentarer
Trackback
